Carlala
Hemlighet
En vecka har gått men jag har inte riktigt kunnat släppa greppet om den där känslan.
Tänk att jag skulle bli 35 år för att uppleva den, det är som att jag bär en hemlighet, ett slags mysterium som jag inte riktigt kan sätta ord på.
Jag nådde himmelska höjder, det var lycka.
Ren och pur lycka.
Skolstart. Massa barn massa föräldrar och kollegor mitt i regnrusket.
Hade snabbt fått ett kall att leda sånger och körde på intuition.
Vågade för en gångs skulle föreslå att vi skulle köra en egen låt.
Med musikläraren.
Musiker, kan i princip alla instrument.
Medelålders, tillbakadragen, bekväm man som hakade på.
Men när vi spelade tillsammans. Det vi skapade.
Det var just det, just det som gjorde mig alldeles salig...
Han spelade sax, han spelade flöjt och vi blev en harmoni.
Kanske inte att han upplevde det så ofattbart som jag. Och alla barnen som satt där. Men jag är så glad att någon gång fått uppleva det här.
Och i hemlighet undrar jag, ifrågasätter jag; varför är jag inte gift med en man som spelar?
När dessa fascinerar mig så?
Och när de inte behöver ett utseende alls bara de har detta?
För ibland ser jag inte rationellt, utan bara med musikens ögon och faller.
Men i samma andetag vet jag att Mannen ju är den enda!
Vill bara aldrig glömma lyckan.
:)
---C
(2010-08-25 20:24:47) kommentera
|
