entrapment
och tiden ska stå still
jag tänker hela tiden att det är mig det är fel på. att det är konstigt att jag känner mig så mycket som en främling i min egen tillvaro. jag dras mellan platser. är aldrig nöjd i nuet utan ska vidare mot nya mål. samtidigt skräms jag av stora planer, för stora planer innebär att spontaniteten går förlorad. jag drömmer om att resa runt jorden, men längtar efter att flytta tillbaka till gymnasiet. jag drömmer om att träffa den stora kärleken, men springer som en skrämd kanin om någon visar minsta tillstymmelse till affektion för mig.
jag tror att jag börjar bli redo för stabilitet. den skrämmande villa-volvo-icke-allergiframkallande-vovve-världen, men jag har varit ensam så länge att jag inte förstår hur jag ska klara övergången. eller att någon skulle kunna klara av att vara vid min sida under den. jag har spenderat flera år med att tro att jag är för tjock, otrevlig, osocial, ful, ointressant och konstig för att någon ska orka med mig, bara för att upptäcka att när jag väl släpper mina farhågor och spärrar, slappnar av och skrattar lite mer, då kommer det naturligt. Kanske lite för naturligt till och med, men det får jag lära mig att hantera.
jag var konstig i våras. skrämde nog lite människor med min konstighet. jag mådde inte bra och visste inte var jag hade mitt riktiga jag, mellan den studentikosa individen och den studiefokuserade ensamvargen. jag tror jag hittade rätt i sommar. utan press funkar allt alltid mycket bättre. jag hoppas jag kan behålla denna personen ett tag framöver. jag hoppas att vårens galenskaper och alla förändringar som kom med dem inte kommer tvinga mig in på en helt felaktig bana.
vänner runt omkring mig börjar bli lyckliga nu. börja hitta rätt i sina liv. yrkesval, familjesituation och sådant. jag tror jag har väntat lite på det. att få se att alla blir lyckliga för att sedan lägga fokus på mig själv.
jag vet, allt jag skriver är fokuserat på mig. i verkliga livet är det annorlunda. jag lyssnar och är tyst själv, om viktiga saker i alla fall. den viktiga som dog i måndags, jag har gråtit i tysthet för henne. ingen får veta att jag inte är isdrottningen, undantaget för två nära vänner har ingen ens fått veta att det har hänt. vad tillför min sorg dem? jag spelar spel med alla just nu, för de förväntar sig glädje och då ska de också få det.
(2010-08-21 00:26:32) kommentera
|
