Illvilja
Kaos.
Hatar den här tiden på året. För lite pengar, för många omtentor, för snabba återkrav från csn, för mycket jobb, för lite kärlek, för mycket tennisarmbågsplåga, för mycket suga kuk och inte få något tillbaka.
Och snälla älskade sparv, ring mig inte med gråtrösten. Flyg bara långt, långt bort äntligen. Fortfarande så pratar du bara om dig själv och vad du vill med mig, med oss. Du kommer aldrig kunna ta hand om mig.
Det är jag som är hon i den där vansinnesdåliga japanska filmen. Hon som bara applåderar och skrattar psykotiskt genom hela berättelsen. Flickvännen i Avsked, jag är hon. Ibland får min positiva energi pris på jobbet, i form av en biobiljett eller liknande, för att uppmuntra de andra att bli och vara som jag. De säger jag är lik min far, han skrattar också hela tiden. Det är så ironiskt allting. Helt jävla sjukt är det. Jag borde hålla kurser i skratt-terapi och hävda att man blir snyggare, lyckligare, smartare, smalare, ännu snyggare. De som lyckas bäst blir som jag. Det vore den ultimata belöningen och högsta betyg. Och jag går hem med pengarna. Hurra för mig!
En del tror att jag skrattar när jag är nervös. Det är sant, fast jag skrattar oftare. Mest för att jag pratar med mig själv hela tiden och är så rolig, det kan inte hjälpas.
Visst, det finns någon slags filosofisk baktanke också men sådana är så tjatiga. Min övertygelse är att detta livet är det enda, det fanns inget före och det kommer inget efter. Det finns ingen Gud som belönar oss med friska kroppar, snygghet, kärlek och stadig ekonomi efter döden. Döden är döden. Då är det slut. Mantrat lyder: "Det här är allt du får och det kommer ta slut jävligt fort." Livet är fantastiskt, jag blir förbannad när jag tänker på att jag inte ska få vara med för alltid och depression och dödslängtan blir bara till ett vansinnigt slöseri med tid. MIN tid.
(2010-08-31 12:38:47) kommentera
|
