annna
Att hjälpa människor
Jag läste vad jag skrivit om mitt blivande yrke. Det är flera år sedan. Då var jag i början av utbildningen. Nu är jag långt därifrån. Långt från universitetet och från väntelistor på biblioteket. Har nästan glömt doften från hörsalarna och ångesten inför tentaplugg. Nu är jag på en helt annan plats. Yrkesarbetande sedan många år. Kontoret som utgångspunkt för mitt hjälpande arbete. För det var det jag ville när jag skrev om mitt blivande yrke, jag ville hjälpa.
Hjälper jag någon? Hjälper jag mig själv?
Missnöjda kunder och klagomål. Anhöriga som tycker att jag inte är korrekt. Missnöje över felaktig handläggning. Klagan hos tillsynsmyndigheter. "Får man verkligen göra så?" "Förstår du inte att du förstör för vår familj?"
Är det här att hjälpa? Svaret på den frågan är kanske nej. Vad jag inte visste då, för flera år sedan, var att gråzonerna var så mycket större än de renodlade svarta eller vita. Jag visste inte att det fanns ett sånt motstånd hos människor. Ett motstånd mot en institution som innefattade alla anställda, vare sig man träffat dem eller inte.
Många gånger vet jag att jag gör det rätta. Kanske inte ur alla de inblandades intressen, men för de som är mest utsatta. För dem som inte kan föra sin egen talan då andra besitter makten och företrädet att tycka och tänka. Då kan jag hantera missnöje och klagomål. Jag kan ta skäll och irritation och jag kan förstå den. Jag kan lyssna och ta till mig, men också med insikten om att jag gjort allt för att förändra situationen för en person som faktiskt behövde få sin situation förändrad. Då känns det ok och rätt. Men många gånger tvivlar jag dock. Har jag gjort rätt? Skulle jag ha blundat för vad jag såg eller hanterat informationen annorlunda? Skulle jag ha lagt mig istället för att stå upp. Eller skulle jag ha kämpat för att få igenom något som jag trodde var rätt.
En gång så höga ambitioner och så stark tro. Ett driv av att vilja hjälpa och förändra. En framtidsblickande inställning och förhoppningar. Var försvann de?
Jag får samma känsla som när jag som nybliven vuxen läste vad jag skrivit som tonåring. Känslan av besvikelse. Känslan av svek. Att jag svikit mig själv och mina ideal. Att jag blivit en känslokall och cynisk idiot som inte kunde urskilja rätt och fel, såsom jag kunde som tonåring.
Jag vet inte hur det är egentligen. Är det den dumma vuxenheten som sakta, men säkert förvandlar det fria sinnet till hård sten?
Eller är det nya insikter och nytt förstånd som gör att omvärlden ter sig allt mer komplex?
(2010-07-20 14:30:56) kommentera
|
